Folkminnen

Uppteckning nummer LMV-M5116

pil Visa den handskrivna originaluppteckningen

Titel: Vidskepelse och skrock i forna tider

Upptecknare:  Uppg. saknas.
Meddelare: Einar Lundvall 

Socken/stad:   By/kvarter: Skule Bjästa

I de tidevarv som flytt, när människan inte var så upplyst som i vår tid, då stod vidskepelsen i sitt högsta flor. I våra trakter icke minst här har funnits och finns kanske än i dag, de som tro, på trollgubbars och trollgummors fenomenala förmåga att bota sjuka, och deras härskaremakt, mot allt vad mystik och övernaturligt vill säga, men ett fåtal äro de i vår tid, som ändå tro likt de generationer som flytt, på att allt som hände och skedde mellan himmel och jord, hade att göra med mystik.
Att förgöra som det kallades, hörde till den tidens sed, ty då fanns liksom det finnas nu, både onda och goda människor, var det någon ond människa som kunde konsten att förgöra, ve då den som hon hyste något agg eller hat till, den fick vara säker om hennes onda avsikter. Det kunde vara någon i familjen som blev sjuk på något mystiskt sätt, att korna slutade mjölkade, eller att boskapen rentav kunde falla ned död i ladugården.
På så sätt kunde det fortsätta så länge hon ville, eller tilldess den hemsökte skaffade hjälp hos någon annan trollmänniska, som kunde upphäva den förres trolldom. Det är självklart att sådana människor i många fall var både hatad och fruktad, men de voro också eftersökta, eftersökt av sådana, som hade att hämnas någon oförrätt, och som voro oförmögna att på sådant vis hämnas själva,
De kloka gubbarna och gummorna voro så att säga, folkets detektiver och doktorer. Om någon blivit bestulen på något, strax gick han till en sådan, som uppdagade vem den skyldige var. Det tillgick på så vis, att den kloke fyllde ett glas med brännvin, sedan läste han en del besvärjelser över detsamma, sedan fick den bestulne titta ned i glaset, där såg han tydligt den skyldiges bild framträda.
Ville då den bestulne att tjuven fick sitt straff, ja då kunde han utföra straffdomen själv genom att taga en nål eller dylikt och sticka tjuven där han fann för gott, på så sätt kunde han brännmärka tjuven för hela livet.
Ställa värk samt ställa blod kunde också dessa kloka genom att läsa besvärjelser. Tandvärk botades genom att patienten fick sig en sticka, med vilken han skulle peta i tandköttet kring den värkande tanden, till dess spetsen på stickan blev röd, då tog den kloke ett glas, i vilket han hällde litet brännvin och rörde omkring däri med stickan.
Därpå fick patienten dricka ur glaset, varpå den kloke tog stickan och slog in den i dörrposten, under det han läste en besvärjelse, sedan skulle han aldrig mera få värk i den tanden. Var det någon som råkade draga ut stickan ur dörrposten, då fick den människan värken, som den andra haft. Man trodde också allmänt, att om hällde sitt tvättvatten omkring stugubron, så var det ej bra, ty då ställde denne sig i onåd hos de övernaturliga, vilka hämnades så, att den människan fick straff i form av utslag.
Den som råkade bada eller tvätta sig i den källa eller bäck där Näcken bodde ("vilket ej var gott att veta") han fick synlig värk i båda armar och ben. En sådan människa, heter det, hade råkat för en bäcknäck, och måste söka bot hos någon klok gubbe eller gumma, vilka, troddes det, kunde avvända det onda genom besvärjelser, trollformler.
Nu har vi hört en del om huru vidskepliga och skrockfulla våra fäder varit, kanske det skulle vara intressant att höra ett par sägner som håller på att falla i glömska. Dessa härstammar också från det natursköna Nätra.
En gång i tiden, så lyder en sägen, bodde i en by som heter Bäck en fattig torpare, som levde i små omständigheter. Han hade endast en ko, som under sommaren varje morgon blev utsläppt på bete i de vida skogmarkerna däromkring. Så hände det sig en afton att kon inte kom hem som vanligt, torparen började bli orolig att det hade hänt henne något ont till sist måste han ut och söka, inte visste han vart han skulle gå ty skogen var vid, men söka måste han, ty kon var det värdefullaste, torpparfolket ägde. Han gick och sökte både länge och väl, blev både hungrig och trött, men fann ej ett spår av sin kära ko.
Till slut satte han sig på en sten att vila innan han vände hemåt. Då fick han plötsligt höra ljud av en del koskällor en bit längre bort. Glad i hågen skyndade torparen dit, ty han tänkte, att hans ko kanske kommit med dessa.
Till slut fick han syn på dessa i en myr där de gingo och betade, men sin ko såg han ej bland dessa. Torparen stod och tittade samt undrade vems kor det var, som kommit på denna plats. Då såg han en man komma gående i en glänta och började locka till sig korna, då förstod han plösligt på mannens underliga beteende, som inte var fullt naturligt, att det bestämt måste vara vitter ("Lussfars släkte, som bor i berg och backe och som beskrives i bibeln") han såg.
Han hade hört att man fick makt med vittern eller dess egendom, om man kastade eller hade en stålbit på det föremål man ville ha. Kvick som tanken drog han upp sin slidkniv och kastade den på den närmaste vitter-kon, genast försvann både mannen och korna ur hans åsyn, endast den ko han kastat kniven på var kvar, men vad skulle han göra, kon var ju icke hans egendom, fast han i sin tanklöshet fått henne i sin makt.
Till sist beslöt han att gå därifrån utan henne så att vittran, den rättmätiga ägaren, skulle få igen sin egendom. Morgonen därpå när torparen gick ut, vem fick han ej se, om ej kon, han kastat kniven på, samt en kvinna som stod på gården. När denna kvinna fick se torparen sade hon: Tag nu reda på denna ko, som du nu äger och som vi inte har makt över längre, men vårda henne väl. Tag ett kärl, samma hur stort, så skall kon mjölka det fullt. Men kom ihåg att mjölka henne endast en gång dagligen, gör ni det så skall kon strax falla ned död.
Nu följde lyckliga dagar för torparfolket, ty nu hade fullt opp med både mjölk och smör, tack vare vitterkon och de föreskrifter som de fått och följde.
Men så en dag glömde sig torparhustrun och mjölkade hennne två gånger, men det resultatet att kon strax nedföll död.
I närheten av samma plats varifrån föregående sägen härstammar bodde en man vid namn Petter L. sedemera kallad Vitter-Petter.
Petter hade någon gång, troligen sig ovetandes gjort vittran någon tjänst, så en dag när han var ute på arbete stod plötsligt en man framför honom som sade: Du har gjort oss en stor tjänst därför har vi beslutat att du när du behöver, skall få hjälp av oss vitterfolk.
Vittran sade sant, när Petter skulle uträtta något, strax hade han en osynlig hjälp av vittran, både i åkerbrytningen och annat arbete. När han rullade bort stora stenar tyckte han att dessa voro lika lätta som (slem?).
Till sist visste Petter att samma vad han gjorde så hade han hjälp av vittran. En gång när han skulle till Grissland, så fick han ej tag på någon båt. Men då fick han syn på en stock, som låg på stranden. Han tog den stocken och styrde ut den i vattnet, samt ställde sig sedan på den, så fort han kommit på stocken så började denne skjuta fart, om en stund var han framme, på samma vis gick hemfärden.
Genom Petters berörelser och myckna hjälp av vittran, fick dessa mer och mer makt över honom. Till slut hade vittran honom i sin makt helt och hållet, så att Petter kunde försvinna från trakten i hela tre och fyra veckors tid, men då kunde han bli lössläpt av vittran igen på en tid.
Petter sade själv att vittran fått honom i sin makt helt och hållet, men man fick honom aldrig att tala om hur han levde och hade det hos dessa, vittran hade troligen sådan makt över honom att de kunde bestämma över honom helt och hållet.
Till slut försvann Petter från trakten för alltid, vittran fick en medborgare i sitt rike.
Petters namn blev efter detta vitter-Pelle och sägnen om honom fortlever ännu i våra trakter.
-----------------
P.S. Deltager härmed i eder folkminnespristävlan, så i eder ärade tidning att det ej var så noga med finskrivningen, jag är tyvärr ej någon skrivare, har knappast tagit i en penna sedan skoltiden.
Mycket är det ej jag har berätta, men det jag har skrivit har jag hört berättas ännu i våra bygder. Tyvärr finns det ej några julsägner att berätta om, men jag vågar ändå risken och insänder det tecknade. Ursäkta min berättarförmåga samt min slarvstil.


Samma uppt. även under rubrik: V. Magi. f. ) Trollkunnigt folk och deras bedrifter. 2. ) "Viskarlar" och "kloka gummor". VI. Andeväsendena. c. ) "Lucias släkte" eller de underjordiske. 2. ) Levnadsvanor, förhållande till människorna. VI. Andeväsendena. c. ) "Lucias släkte" eller de underjordiske. 3. Man har SETT de underjordiske eller deras kreatur och andra tillhörigheter.

Ur Länsmuseet Västernorrlands arkiv. Uppteckningsnr: 5116


Denna uppteckning tillhör kategorierna:
Skriv ut  Utskrift Dela: Facebook Twitter


Information


Dessa folkminnen är nedskrivna under 1900-talets första hälft. Vi vill göra dig uppmärksam på att värderingarna hos dåtidens upptecknare skiljer sig från vår tids synsätt. En del formuleringar kan därför i dag uppfattas som stötande.

Läs mer om folkminnessamlingen



Upptäck mer


HEMBYGDSGÅRD HÄRBRE

JORDBRUKSREDSKAP ÅRDER

UTSTÄLLNING MUSEIUTSTÄLLNING

Vävstol

Lampa

Skrin